Juholt och utmaningen

Håkan Juholt har fått en fin start som S-ledare. Stående ovationer kongressen igenom och responsen på det upp-till-kamp-osande installationstalet var mycket god. Hela den svenska vänstern, från revolutionära kulturfrontens Åsa Linderborg till mer folkpartistiskt lagda rivalen Thomas Östros, tycks överens om att Juholt är det bästa som hänt svensk politik sen införandet av allmän rösträtt.

Så låt oss då vara lite lagom glädjedödande och titta lite på de utmaningar som Juholt står inför. Om han vill bli statsminister, alltså.

* * * * *

För att de rödgröna partierna (S, V, MP) ska få riksdagsmajoritet krävs troligen att man vinner 400 000 nya röster jämfört med valet 2010. Som historien har lärt är opinionsmätningar och valresultat två olika saker – och 400 000 röster är många röster, särskilt över blockgränsen. Men det är absolut ingen omöjlighet.

Nu tycks dock inte Juholt särskilt intresserad av en koalition med V och MP. Han har dömt ut samarbetet inför valet och istället pratat om att det vore bättre med en ”socialdemokratisk regering” av gammalt snitt. Är det möjligt?

MP kommer aldrig ställa upp som stödparti igen. Möjligen skulle Vänsterpartiet kunna göra det, eftersom man inte har särskilt mycket att välja på. Men det är absolut inte säkert.

Om vi utgår från siffrorna 2010 så skulle det troligen krävas runt 1 100 000 nya röster för att ge S egen majoritet (något som för övrigt inte hänt sen 1968). För att kombinationen S+V ska få majoritet; omkring 900 000 nya röster. De röda partiernas gemensamma utvecklingskurva (som TVR skrev om här) talar inte direkt för att det ska bli verklighet.

* * * * *

Allt det här bygger dock på att den politiska kartan ser ut som den har gjort i de senaste valen. Det är inte alls säkert att så är fallet framåt 2014 och 2018.

På den borgerliga sidan befinner sig tre av fyra partier i existentiell kris. Ingenting talar för att de om fyra år fortfarande är vilsna stödhjul strax till höger om Moderaterna, men vart de tar vägen är svårare att sia om.

Samtidigt borde Juholt hålla ett vakande öga på sossarnas logiska partner, Miljöpartiet. TVR har tidigare spekulerat i vad tillträdande chefen Gustav Fridolin kan ha för planer, och idag publicerar nuvarande chefen Peter Eriksson en drapa som visar att partiet definitivt inte faller in i den nyfrälsta vänsterkören. Tvärtom är han rent syrlig. Här kan det hända saker.

* * * * *

Dagen innan valet i höstas funderade vi lite kring potentialen för ett ”tredje block” i politiken till 2014. Ett grön-liberalt sånt, med MP i spetsen, som distanserar sig från båda de småkonservativa maktpartierna (S & M). Ett sånt ”block” skulle antagligen inte bli enormt i röster räknat, men ha stora möjligheter till inflytande genom sin strategiska placering mellan ärkefienderna.

Det är förstås bara en möjlighet och den som lever får se.

Men vad vi med säkerhet kan konstatera är att det är en sak att sänka just den nuvarande alliansen – och en helt annan att forma en alternativ regering. Det lär Håkan Juholt bli varse, ganska snart efter att konfettin sopats undan.