Inställd utställning

Vi minns väl alla Konstfackstudenterna Anna Odell, som spelade psyksjuk och slogs med vårdare på akuten, eller ”NUG” vars examensarbete gick ut på att slå sönder en tunnelbanevagn? Bägge ”verken” ställdes ut på Konstfacks vårutställning, med enormt medierabalder som följd.

Nu är skolan på tapeten igen, men av motsatt skäl. Studenten Yonas Millares examensarbete – där bärande delar har varit att utan tillstånd sprejmåla statyer inne på Konstfack – stoppas från utställningen. Skolan menar att man inte vill stötta skadegörelse och brottslig verksamhet, och har sett till att koppla in polisen. Millares ska nu ersätta skolan med 28 000 kronor.

Vissa mer onyanserade debattörer jublar åt att Konstfack äntligen tar sitt ansvar. Riksdagspartiet Sverigedemokraterna har till och med skickat ut ett pressmeddelande i frågan (huruvida det plötsligt uppflammande intresset för konstutbildning hänger samman med Yonas Millares hårfärg förtäljer dock inte texten).

The Viktor Report vill inta helt motsatt ståndpunkt. Free Yonas Millares!

Det är nämligen ett verk av högst betydande värde. Genom tilltaget har Millares lyckats leda i bevis något som många av oss länge misstänkt: Att de fina kulturnissarna gärna hyllar skadegörelse, men bara så länge skadegörelsen drabbar någon annan. Exempelvis förortsfolk som åker tunnelbana.

Utan tvekan en insats för både konsten och samhället.

Bloggen avgör fallet Kungen

Affären kring Hans Majestäts eventuella tveksamheter rullar vidare – naturligtvis. Affären är ju en mycket god affär. Tidningar säljer tidningar, tv-kanaler säljer reklam och konsulter inom pr, medieträning och retorik får ovärderlig marknadsföring för sin verksamhet genom mer eller mindre relevanta ”expertkommentarer” i tidigare nämnda sammanhang. Inget tyder alltså på att det hela kommer avta inom en nära framtid.
Alltså rimligt att påminna om vad saken handlar om. Kungen har tydligt förnekat inblandning i Anders Lettströms dealande med suspekta gangstrar. Anders Lettström påstår sig ha agerat ensam. Alltså är den saken ur världen – vare sig man tror på det eller inte så är det ju mer eller mindre omöjligt att bevisa motsatsen. Återstår då frågan om huruvida Carl Gustaf, 65, har eller inte har besökt suspekt strippklubb under det senaste kvartsseklet.

TVR kan vara fel ute, men det känns inte som en fråga som vare sig borde eller kommer att avgöra Sveriges statsskick.

Men han kan ju ha utsatt sig för en utpressningssituation, vrålar någon. Jo, det är sant. Det kan han ha gjort. Förvisso varje gång han lämnat hemmet, men ändå. Den givna följdfrågan har dock aldrig ställts till vrålarna här: Exakt vad skulle man pressa kungen på?

Ett signerat familjefoto?

Fribiljetter till Victoriadagen?

Det enda som är säkert och tydligt i den här härvan är att för att vara maffia så är den svenska maffian väldigt benägen att gola ner sina uppdragsgivare.

Den samhällsfarliga kulturjournalistiken

Förra veckans stora ankdammsdebatt har varit varv 453 i ämnet ”Är Blondinbella en samhällsfara?” – den här gången initierad av en Ann-Charlott Altstadt på Aftonbladets kultursida. (Kortversion: Hon anser att Blondinbella är en samhällsfara.)

Texten har därefter diskuterats och kommenterats på hundratals ställen, bäst av Johan Wirfält här. Även om stora målskyttar alltid är sist på bollen så ska The Viktor Report inte komma rännande med ytterligare en kommentar – istället vill vi ta tillfället i akt att rikta ljus mot ett annat, allvarligt samhällsproblem:

Kulturjournalistiken. Eller åtminstone den typ av kulturjournalistik som Ann Charlott Altstadt företräder. Problembilden är komplex, men ser ut ungefär som följer.

Dels förleds ungdomen. Aspirerande intellektuella i sina formativa år luras att tro att vem som helst kan bygga en försörjning på att skriva navelskådande essäer som främst tilltalar den egna bekantskapskretsen, bara man använder tillräckligt många svåra ord. När det i själva verket är helt andra sociala faktorer som avgör karriärutsikterna – dolda nätverk, antal personliga kopplingar till 68-vågen, etcetera. Det tragiska resultatet syns för alla som vågar titta: miljarder i studieskulder från oanvändbara kurser i ämnen på hobbynivå, rester av svartvita bloggar som ekar övergivet i varje hörn av internets utmarker.

Men kanske än allvarligare: Altstadtsk kulturjournalistik orsakar intellektuellt klassförakt. Den som mot alla odds tar sig upp i elfenbenstornet tycks förödande ofta anse sig högre stående än såväl nöjes-, sport- och allmänreportrar som läsarna till dessas sidor och personerna som dessa sidor handlar om. Det vill säga samtliga grupper som genom sin verksamhet finansierar den altstadtska kulturjournalistikens existens.

Samhällsproblem, sa Bull. Det är hög tid att vi tar debatten om detta.

Ny delseger i kriget mot livsstilsterrorismen

I samband med några händelser i vintras förklarade The Viktor Report att alla partier nu hade ett val att göra: Antingen var de med oss, eller så var de med livsstilsterroristerna. Samt att varje partiledning som fortsatte att stödja eller upplåta plats åt dåraktiga förmyndaridéer i fortsättningen skulle betraktas som en fientlig makt.

Diskussionen om en extra chockskatt på lådvin har aktualiserat frågan igen, och vi kan i och med detta dra vissa slutsatser:

Folkpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet stöder förslaget och är därmed legitima mål för så kallade preemptive strikes (obs – utföres lämpligen i valbåset, ingen annanstans). Moderaterna och Socialdemokraterna sluter däremot upp i den frihetliga alliansen, vilket bör räcka till seger i just den här striden.

Återstår dock för Moderaterna att lämna ut det där borgarrådet bakom Norra Djurgårdsstaden-projektet. Förslagsvis till något lifestyle-Guantanamo i Täby.

Land skall med vedergällning byggas

Den här DN-följetongen har ni möjligen koll på sen länge, men en liten uppfräschning kan alltid vara på sin plats.

En yuppie-nisse i Bromma har på eget bevåg och utan något som helst tillstånd sågat ner ett antal hundraåriga kommunala träd i avsikt att skaffa sig sjöutsikt från sin niomiljonersvilla. Eller, inte sågat själv, utan uppdragit åt en firma (möjligen subventionerat av rot-avdrag, alltså) att såga ner träden. Detta medan han själv befann sig på ”kickoff i Sandhamn”.

Kan någon komma på ett bättre upplägg för framkallande av klasshat får ni gärna hojta till.

Saken har nu delvis avgjorts i rätten, där yuppie-nissen dömts till 45 000 kronor i böter. Skadeståndsanspråken återstår dock att reda ut – kommunen har krävt hela fyra miljoner kronor och processen kan bli utdragen. Det är ju inte helt enkelt att bestämma marknadsvärdet på ett träd.
The Viktor Report har ett alternativt förslag för att lösa situationen. Vi kan kalla det ”lifestyle-sharia”: Låt yuppie-nissen slippa skadeståndet – men fastslå också kommunens (alltså vår gemensamma) rätt till tillfredsställande hämnd. Vi kan spontant tänka oss flera passande åtgärder.

• En jätteskärm av spegelglas utmed tomtgränsen, som inte syns för eller stör förbipasserade men som effektivt tar bort all form av sjöutsikt inifrån.

• En specialbyggd tunnel som leder buller från bygget av Förbifart Stockholm, förslagsvis med mynning i närheten av sovrummet.

• Eller en helt vanlig, mindre avfallsanläggning där i sluttningen.

Det kan låta hårt, men för den allmänna moralen är det viktigt att statuera exempel. Och ska man stoppa yuppie-nissarnas framfart så gäller det att slå där det känns som mest: Mot markpriserna.

MP, nästan som alla andra

Idag inleds Miljöpartiets kongress i Karlstad, där man bland annat ska kröna Gustav Fridolin till det ena språkröret och sen bevittna något så ovanligt som en öppen och ärlig strid om den andra posten. Valberedningens förslag Åsa Romson utmanas av den mer meriterade Mikaela Valtersson och utgången är oviss.

Dagens vinkel i media tycks vara att MP numera är ”ett parti som alla andra”, vilket ska bevisas i och med kongressen. TVR är inte helt säker på det. Dels tillåter man uppenbarligen interndemokrati på en kongress – ett solklart utslag av extremism i svensk politik. När man sen, som SVT har gjort, tar en titt på de motioner som medlemmarna skickat in till kongressen så hittar man också lite mer, tja, udda saker. Som även om de avslås ger en viss bild av stämningarna i partiet.

Förbud mot kött, tobak, gårdsförsäljning, mobilanvändande på tåg och motorsport samt obligatoriska skafferier (?) rimmar kanske inte helt med partiets uttalade ambition att locka Sveriges liberaler. Det som verkligen fångar vårt intresse är dock den sista punkten på listan.

Så genialt i sin enkelhet. MP kan här vara på väg att lösa den gordiska knut som sysselsatt regeringar, centralbanker och internationella organisationer sen pengar uppfanns. Låt oss sluta med all denna krångliga bekämpning och helt enkelt avskaffa inflationen.

Om den politiska tänkaren bakom motionen bara fått chansen i Tyskland på 20-talet hade kanske både Hitler och andra världskriget kunnat undvikas. Och skulle kongressen mot förmodan avslå motionen så föreslår vi att ombudet omedelbart säljer sina tjänster till Zimbabwe.

De skulle nog vara beredda att slanta upp rejält för konsulttjänster i ämnet – säkert ett par triljoner zimbabwiska dollar.

Bakåt tillsammans

I januari slog Vänsterpartiets ”framtidskommission”, ledd av den tidigare ungdomsförbundsordföranden Ida Gabrielsson, fast att det var bättre förr. Läs TVR här.

Nu presenterar sig efterträdaren i Ung Vänster, Stefan Lindborg, med en debattartikel på Newsmill. Som slår fast att det – helt i linje med partiets officiella hållning – var bättre förr.

Vilka personliga erfarenheter som Gabrielsson (född 81) och Lindborg (född 85) har av denna socialistiska dåtidsutopi framgår tyvärr inte av texterna, men vi utgår från att de är omfattande.

Vänsterpartiet får för övrigt 4,6 procent i dagens opinionsmätning. Alltså har vi åtminstone ett statistiskt säkerställt område där det bevisligen var bättre förr.

Istället för politik: Totalförvirring

När Libyenkrisen bröt ut på allvar i mars var det Socialdemokraterna som ropade med högst röst här hemma. Omvärldens passivitet var skandalös, huvudansvarig för folkmordet var (typ) Carl Bildt och FN/Nato/Sverige/hemvärnet borde omedelbums gå in med vapenmakt för att stoppa Khadaffi.

När sen regeringen, efter förfrågan från FN, avsåg gå in i den militära insatsen fick dock S kalla fötter. Plötsligt tvingade man fram den lösning som innebär att Sverige nu är i krig med libyska fåglar, alternativt ute på historiens dyraste sightseeingtur. Detta eftersom Håkan Juholt inte ville råka skjuta på ”drogade barnsoldater”.

Nu tycktes alla vara överens. Dock inte sossarna.

Bara några veckor efter att insatsen, som initialt sattes till tre månader, inletts så kom ett nytt utspel från S på DN Debatt: Insatsen skulle inte på några villkor förlängas. Trots att Khadaffi envist klängde sig kvar. Och även om FN uttryckligen bad om det. Flygförbudszonen skulle visserligen upprätthållas, men av någon annan. Oklart vem, men Sverige skulle satsa på att bidra med ”folkrörelser och föreningsliv”. Utspelet fick hård kritik, inte minst internt (bland annat från högdjuret Jan Eliasson), men backades upp av partiledaren och resten av ledningen. Fokus har skrivit utförligt om turerna här.
Det tog dock inte slut där, om ni trodde det. Idag, bara några veckor senare, svänger S igen. Återigen på DN Debatt. Den här gången vill man visst engagera sig militärt – men med marinen.

The Viktor Report är övertygad om att vi inte sett det sista av de här ganska underhållande turerna. Vi gissar att följande artiklar dyker upp på DN Debatt i den nära framtiden.

25 maj:
Socialdemokraterna: ”Därför annekterar vi Libyen”

2 juni:
Ledande socialdemokrater: ”Vi kräver ett omedelbart stopp för imperialismen” 

3 juni:
Håkan Juholt efter gårdagens utspel: ”Därför tar jag titeln överste och ger ut en grön bok”

16 juni:
Högersossar startar uppror: ”Juholt-regimens galenskap måste få ett slut”

17 juni:
REPLIK. Håkan Juholt: ”Hundarna till rebeller är betalda från utlandet. För övrigt finns det inget uppror. Mikael Damberg är min son. Allt är ett missförstånd”

23 juni:
Alliansen: ”Hög tid att omvärlden agerar med kraft – vi kan inte stillatigande se på när oskyldiga politiska gräsrötter offras i ledarnas vansinnesaktioner”

Omvalet och Juholteffekten

Flera läsare har krävt en kommentar angående det uppmärksammade omvalet som hölls i söndags, framför allt det som gällde Västra Götalands landsting och därmed dryga miljonen väljare. Vi berörde ämnet i måndagens Brunchrapporten, men i egenskap av Sveriges mellan varven största politiska blogg ska vi förstås reda ut begreppen även här.

Vad hände? I sak inte jättemycket. S gick framåt något och M tappade ungefär lika mycket. Spinnet i media blir att det rör sig om en ”Juholteffekt”, och något annat var knappast att vänta. Även om det inte saknas invändningar:

Västra Götaland är en traditionellt ”röd” region och omvalet gällde landstinget. Sjukvården är landstingets viktigaste fråga. S har, och hade till och med under Sahlins tid, större väljarförtroende i den frågan än de borgerliga (som framför allt är starka i mer riksdagsbetonade jobb och ekonomi). Debatten på sistone – om sjukförsäkringar, fas 3 och det hemska i att få välja skola – har definitivt gynnat de rödgröna.

Att man trots det inte lyckas samla en majoritet (rödgröna är största block, men SD vågmästare) säger inte så lite om hur svårt det kommer att bli att bygga ett rimligt alternativ till alliansen. Som vi tidigare varit inne på här i bloggen.

Anyways. Vi kan kalla det Juholt-effekt, och kika på vad den betyder för fortsättningen.

På plussidan:
En framgång är en framgång och framgångar är kul. Det var första gången på nio år som S gick framåt i ett nationellt uppmärksammat val. Det betyder förstås mycket för moralen och skickar lite vind i ryggen till ett parti som annars mer haft en betongmur i ansiktet på sistone.

På minussidan:
Risken finns att Juholt nu tar den här effekten som intäkt för att han agerat helt rätt hittills. Det vill säga att han med mandatet i ryggen glatt fortsätter att sprida floskler, snacka skit över fulgrogg i offentlig miljö och rekrytera inkompetent folk till toppositioner. Det vore inte riktigt lyckat, vågar vi påstå.

Den som lever i tre och ett halvt år till får se.

Fruktansvärt upprörande skolk

SvD har dagens politiska storsnackis: att Jan Björklund nu fått igenom att börja skriva in ogiltig frånvaro i terminsbetygen. Inte i slutbetyget (som betyder något) alltså, utan i terminsbetygen. Kanske inte utbildningshistoriens största och mest avgörande åtgärd, men tillräckligt för att vålla enorma reaktioner.

Remissinstanserna är arga. Twittervänstern är ännu argare. Och argast av alla är matador…, ursäkta, Håkan Juholt. Han är ”fruktansvärt upprörd” över reformen.

Fruktansvärt. Upprörd.

Om Juholt befunnit sig i ett konstant ”fruktansvärt upprört” tillstånd under hela den period då hans eget parti stött reformen, eller hur hans mentala hälsa skulle hantera mer betydelsefulla skolreformer, framgår tyvärr inte.

Nåväl. SvD har följt upp nyheten med att fråga partiledarna om deras eget skolkande, och resultatet är i stora drag deprimerande läsning för den som önskar sig politiker med hyfsat normal bakgrund. Maria Wetterstrand och Maud Olofsson medger visst skolk för att gå på politiska möten. Håkan Juholt säger sig aldrig ha skolkat ”eftersom han hade respekt för sina föräldrar”.

Göran Hägglund räddar några stilpoäng hos verklighetens folk genom att medge att den lokala cafeterian ibland ”tyvärr lockade lite mer”, men bäst i enkäten klarar sig statsminister Fredrik Reinfeldt.

Han dök inte upp för en kommentar.