Grattis, TVR!

Våra stora kvällstidningar gör ju i regel ett jubeluppslag i veckan om att just de minskar minst den gångna fyradagarsperioden, eller något liknande. The Viktor Report ska naturligtvis inte vara sämre – i alla fall inte just den här veckan, när vi till slut sprungit om såväl SD-megafoner som vänsterhaverister och snott åt oss platsen som Sveriges största politiska blogg.

Eftersom vi sett att det är kutym att låta en reporter intervjua den framgångsrusige chefredaktören så uppbådar vi alla redaktionella resurser och låter vårt skjutjärn Viktor Barth-Kron intervjua, just det, sin chef Viktor Barth-Kron.

Hur känns det?
- Bra, naturligtvis. Tackar som frågar.

Du har nu, med tre olika bloggar under lika många år, toppat tre kategorier på Bloggtoppen – Nöje, Kultur och med detta också Politik. Det måste vara en ganska unik prestation?
- Jag skulle kanske inte uttrycka det just så, men som du säger så hör det nog inte till vanligheterna. Det är naturligtvis roligt och visar att läsarna har ett brett förtroende för vår journalistik.

Hade du trott det här när du började härja i politikens utmarker under sensommaren 2010?
- Helt ärligt: nej. Jag var övertygad om att den nischningen skulle halvera läsarsiffrorna och hade, med hänsyn till min uppdragsgivare, tänkt återgå till det normala så snart valet var avklarat i september. Men utfallet blev istället precis tvärtom – läsarantalet dubblerades. Liksom responsen i övrigt. Och trots att valet ligger ganska långt bak i tiden har trenden, uppenbarligen eftersom vi har det här samtalet, hållit i sig. Jag ser därför ingen anledning att ändra på ett vinnande koncept.

Vi har hört att bloggen hyllats av kulturministern, stämmer det?
- Inte av den nuvarande, därtill är det nog alldeles för få bilder i bloggen. Men en tidigare person på posten hörde faktiskt av sig med ett uppskattande brev. Det var naturligtvis extra hedrande, även om alla läsare är lika mycket värda.

Till sist: Vad önskar du dig mest av allt just nu?
- Fred på jorden och ett riktigt härligt dramatiskt nyval till riksdagen.

Tommy Waidelich lanserar en nyhet (men får återkomma om vilken)

I dagens utgåva av Stockholm City intervjuas Tommy Waidelich, ny ekonomisk-politisk talesperson (S) och redan känd för att gärna slå fast att han inte har något att slå fast, inför sin debut som första maj-talare på söndag.

– Vi gör ett omtag nu och jag vill ange riktningen för framtiden och lansera en nyhet.

Vilken då?
– Något som är bra för att lösa vardagspusslet för stockholmarna, som är bra för våra barns uppväxtvillkor, som handlar om att lösa arbetslösheten. Jag vet inte riktigt, jag skriver talet i morgon. Jag får hjälp av medarbetare och Håkan Juholt också.

Ok, hör av dig.

När ironin blir onödig

Bläddrar vidare i Stockholm City, denna glossy tabloid för den bildade medelklassen inom tull, och hittar nyheten om Stockholms och världens första surdegshotell. Ja, precis. Ett surdegshotell. Publicerat 27 dagar efter första april och därmed borde vi väl vara på den säkra sidan. Eller?

Intervjun med driftansvariga Åsa Johansson kan göra vem som helst misstänksam.

Kommer ni att börja baka på kvarlämnade surdegar?
– Vi gör faktiskt redan det. Vi jobbar tillsammans med en tjej som gör ett projekt på Konstfack där hon samlar in svenska folkets surdegar i ett arkiv. Så idag bakar vi till exempel på Eva Janssons surdeg.

Surdegshotell i all ära. Det är trots allt upp till var och en att lägga 200 kronor på att låta någon vakta en mjölklump. Fri företagsamhet, konsumentmakt, och så vidare. Mer intressant: Om artikeln nu inte är ett aprilskämt så pågår alltså på den skattefinansierade skolan Konstfack ett ”projekt” där någon ”samlar in svenska folkets surdegar i ett arkiv”.

Nog för att Sverige ska ”konkurrera med kunskap” i den nya globala ekonomin, och att vi på vissa grunder kan anta att satsningen ger oss ett försprång gentemot japaner och indier på just det här området – men ändå?

Den svenska modellen är död – leve Södermalmsmodellen.

Partiprogram i tv - vi har hela listan!

Igår kunde The Viktor Report berätta om SD:s planer på en egen tv-kanal. Vi gav efter lite tvekan vår välsignelse till projektet och bjöd också på en lista med programförslag till satsningen.

Nu är det förstås bara en tidsfråga innan övriga partier också känner sig tvungna att starta tv-kanaler, för att inte riskera att hamna i SD:s mediala bakvatten. Och eftersom TVR inte vill anklagas för att ensidigt gynna SD så ska vi förstås ge lite kostnadsfri input även till de andra.

Här är programmen som partierna borde satsa på.

* * * * *

Centerpartiet
CSI Knäckebröhult
Att köpa in franchiseformatet CSI är dyrt, men i egenskap av Sveriges rikaste parti har man råd. Här tar man hjälp av forensisk spaning i jakten på en idé som kan engagera väljare.

Folkpartiet
Är du smartare än en niondeklassare?
Kunskapsnivån i skolan sjunker och allt färre når gymnasiebehörighet. Genom den här frågesporten, ledd av Jan Björklund, får underkända elever en andra chans att vinna en gymnasieplats – utan att man behöver slösa skattemedel på fler lärare.

Socialdemokraterna
O(s)karshamn Camping
Efter Kanal 5-succén Böda Camping: sossar på husvagnssemester. Vi ser Veronica Palm steka fiskpinnar, Tommy Waidelich kicka boll med ungarna och Håkan Juholt blanda grogg i huvtröja. Folkligt, festligt och garanterat fritt från politiska besked.

Moderaterna
Moderatfestivalen
Programmet du aldrig kommer undan: det pågår i evigheter och tar över Sverige fullständigt. Trots att den snygga produktionen egentligen är ganska innehållsfattig och extremt förutsägbar.

Miljöpartiet
Sextonhundranittileaks
Ljuv nostalgi och återblickar från tiden då folk visserligen var utfattiga och politiskt/religiöst förtryckta, men ännu helt befriade från industrialismens och tillväxtens hemska skadeverkningar.

Piratpartiet
Expedition: Pirat
Hur länge kan en liten grupp överleva utan mänsklig kontakt – och väljare? Flugornas herre möter Robinson i ett nervkittlande doku-drama. (Obs! Endast webb-tv.)

Vänsterpartiet
Efter (tjugohundra-) tio
Malou von Siwers köps över från TV4, men får fortsätta prata om sitt favoritämne – döden. Döden för välfärdsstaten, den svenska modellen, solidariteten, statssocialismen och för allt annat som gör det politiska livet värt att leva.

Feministiskt initiativ
Project Runaway
Gudrun Schyman stack – och med henne det mediala intresset. Vi följer här jakten på den svenska socialist-feminismens next top model.

Kristdemokraterna
Parlamentet
Tråkigt att köpa in en redan uttjatad TV4-följetong? Jo, visserligen. Men också det enda sättet att säkra att KD har ett parlament att gå till även efter 2014.

Här är er kanal, SD!

Under morgonen nås vi av nyheten att Sverigedemokraterna ska starta tv-kanal. Den första tanken är naturligtvis oro – finns det en framtid för den politiska satiren efter detta? Kommer all politisk humor att bli onödig?

Vid lite eftertanke framstår dock det resonemanget som lite väl egoistiskt. Eftersom The Viktor Report vill vara en generös blogg så önskar vi istället SD all lycka med satsningen, och dessutom vill vi gärna ge en hjälpande hand i planeringen.

Att nyhetssändningarna kommer att handla om invandrares brottslighet kan vi nog vara säkra på. För att kanalen ska bli framgångsrik och nå en stor publik krävs dock, som SVT så ofta pratar om, ett bredare utbud av program. Därför kommer här några spontana förslag på underhållningssatsningar i SDTV.

* * * * *

Så mycket sämre
Ett antal förbittrade gubbar, alla välkända i sitt grannskap, samlas i ett hus för att berätta varandras historier om samhällsutvecklingen sen 1950-talet.

Ovänner
En dramakomedi om en sverigedemokratisk lokalavdelning i uppror.

Så ska det inte låta
Musikfrågesport som går ut på att identifiera och avfärda låtar med fler än en kulturell influens.

Dokument Bakifrån
Mer eller mindre researchade dokumentärer om 50-talets svunna guldålder. Två varje dag.

2 män & 1/2 kvinna
En procentuell komediserie om SD:s väljarbas.

Uppdrag: Förvanskning
Fem personer tävlar om vem som kan konstruera det mest orimliga förslaget till statsbudget. Vinnaren får 40 000 miljarder.

Fadergalan
En insamlingsgala till förmån för människorna som verkligen behöver det: De pursvenska familjefäder som byggde landet.

Vad blir det för hat?
Panelprogram på söndagar där man bestämmer vilken folkgrupp som utgör det allvarligaste hotet mot rikets existens under just den kommande veckan.

101 sätt att åka ur en svensk asylprövning
Nyanlända flyktingar svarar på frågor om svenska väsentligheter, som hembygdskulturen i Blekinge. Den som svarar fel skickas med vattenkanon till Afghanistan.

Excuse me, do you have what we in Sweden call drinkpinne?

Några svenskar på vift har sett en semesterfirande Håkan Juholt leva minirövare på en turkisk hotellbar. De har därefter omgående kontakt Expressen, som naturligtvis tagit information och bilder, blandat i lite spik och på detta kokat något slags skandalsoppa.

Kris för Juholt? Nehejdu. Detta är sannolikt synnerligen genomtänkt från S-ledarens pr-stab.
Efter att Fredrik Reinfeldt i förra veckan dök upp på semesterbilder från folkliga Gran Canaria så var Juholt helt enkelt tvungen att kontra för att inte riskera att tappa sin tänkta roll som folkets man.

För vad är det egentligen som ”skandalen” består i? Enligt Expressens uppgiftslämnare ska Juholt alltså ha…

• … svurit över de lokala näringsidkarnas priser, primärt gällande grogg, trots att priset är hälften av vad han skulle fått betala hemma i Sverige.

• … druckit groggen ändå, och under tiden pratat skit om arbetskamrater.

• … genomfört allt detta iförd ett illasittande men bekvämt klädesplagg med oproportionerligt stor logotyp.

Det vill säga: Firat semester som de flesta vanliga svenskar.

Ronden alltså till Juholt. Expressen får komma igen i morgon.

Centerns räddning?

Centerpartiet har det tufft för närvarande. Ett risigt val har följts av stadigt sjunkande opinionssiffror och känslan av att ”något måste göras” är spridd i partiet. Exakt vad är dock lite oklart, som i de flesta svenska partier.

Att välja en ny ledare kan man förstås göra. Det är till och med troligt att Maud Olofsson inom kort lämnar över ordförandeposten. Ett par kandidater sägs finnas, men ingen som känns som en omedelbar ”wow”-upplevelse eller som på kort tid kan ge partiet en radikalt ny image.

Fram till igår, åtminstone, då en udda kandidat anmälde intresse via Twitter.

Tja, varför inte?

Sture Bergwall (mer känd som Thomas Quick) kan faktiskt sägas ha vissa kvalifikationer för jobbet.

• Redan känd bland svenska folket. En ny ”Det här är Lennart”-kampanj, som man tvingades göra med färglösa Lennart Daleus inför valet 98, behövs definitivt inte.

• Gedigen landsbygdsförankring. Bergwall befinner sig i den lilla orten Säter i Dalarna, most likely även över nästa valrörelse.

• God retoriker. Då Bergwall lyckades få Sveriges rättsväsende att tro att han var skyldig till tiotals mord som han inte begått, så borde det vara en smal sak att övertyga sju-åtta väljarprocent om Centerns förträfflighet.

Vissa logistiska bekymmer finns såklart, men att Sture inte kommer att kunna delta i partiledardebatterna inför valet behöver inte vara negativt. Kolla bara på exemplet Jimmie Åkesson 2010.

TVR föreslår: Välj Bergwall. I kampen om den uppmärksamhet som alla småpartier tjatar om att de behöver skulle han bli ett dödligt effektivt vapen.

S har bestämt sig: Väljarna hade fel

Efter valet i höstas var det väldigt, väldigt mycket debatt om behovet av förändring och förnyelse i Socialdemokraterna. Ledande personer tävlade i ödmjukhet inför faktumet att väljarna kastat politiken i sopkorgen två gånger i rad och det föreföll glasklart att morgondagens S skulle vara något annat. Exakt vad var oklart, men definitivt långt från det man varit.

Sen kom Håkan Juholt. Han beställde A little less conversation med Elvis som hyllningslåt vid upphöjelsen på kongressen och sa sig vara ”satans trött” på allt tal om förnyelse. Interndebatten tystnade också tvärt, bortsett från utrop om hur skönt det var nu när solen åter sken på Rörelsens heliga berg.

Därför borde man inte bli allt för förvånad när Stockholmssossarnas nya ledare Karin Wanngård intervjuas av lokalradion. Men man får tycka att det är en smula underhållande.

* * * * *

”– Vi ska på så tydligt sätt som möjligt kunna föra ut vår politik så att människor förstår vad det är vi vill.

Men det verkar ju inte som om majoriteten av stockholmarna har Socialdemokratin som förstahandsval för tillfället?

– Nej, tyvärr är det så att en del kollar ner i sina egna plånböcker och anser att minimala skattesänkningar gynnar dem ekonomiskt och det är ett kortsiktigt tänkande.

Är det budskapet det är fel på eller är det stockholmarna som har fel uppfattning?

– Stockholmarna har rätt. Stockholmarna är väldigt kloka individer, så att de har rätt. Det är så att vårt budskap har varit otydligt.”

* * * * *

Alltså: Stockholmarna har rätt. Men anledningen till att de ändå inte röstat på rätt politik är att de haft fel förkunskaper. Samt att de är kortsiktiga och egoistiska.

Så kan det förstås vara, och Wanngård kan vara det kommunikativa geni som löser den här gordiska knuten. Men TVR:s spontana känsla är ändå att Stockholmssossarna kanske skulle ha struntat i att välja ny ordförande, och istället bett valberedningen ta fram förslag på en ny stad.

På tal om kommersiella självmord

Och nu över till lokalnyheterna. Socialdemokraterna här i stan har valt sig en ny ordförande efter Carin Jämtin. Vällingbybon och doldisen Karin Wanngård får uppdraget att försöka ta det stadigt krympande partiet tillbaka på banan.

Här på SR:s valpejl (mycket bra instrument!) kan man se vad Wanngård tycker om en lång rad politiska frågor. Om du tycker att det är oväntat mycket ja till skatt och nej till annat (däribland EU) så är det inte så konstigt. Sajten Makthavare har kört resultaten för att ta reda på hur väl Wanngårds åsikter överensstämmer med riksdagspartiernas och resultatet borde höja ett och annat ögonbryn.

Den enskilda riksdagsledamot som står närmast Wanngård är heller ingen socialdemokrat, utan Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly.

Nu ska vi förstås inte dra några förhastade slutsatser. Men visst känns Wanngårds (S) spontant som en tuff utmanare till Folkpartiet om platsen som tredje största stockholmsparti 2014.

Från Val.se.

(Om ni hör något som klirrar imorgon, ingen fara. Det är bara stans miljöpartister som återvinner sina ekologiska vinflaskor efter festen ikväll.)

Självmordstankar

Spotify har som ni säkert sett bestämt sig för att dra ner på sin gratisversion, med målet att få fler betalande kunder och därigenom kunna finansiera sin affärsidé. Tilltaget har fått det alltmer bortglömda Piratpartiets nya ordförande Anna Troberg att via Newsmill försöka sparka liv i partiets gamla profilfråga.

”Spotifys agerande signalerar även att man inte hyser någon större respekt för de kunder som använt sig av ”gratistjänsten”. Dessa kunder är inte osnutna gratisätare. Vi har betalat med något som för individen ofta är värt betydligt mycket mer än pengar. Vi har betalat med vår tid.” 

Nu är det ju så att ”tid” ute i verkligheten inte alltid är pengar. Eller ens en garanti för att man når det utfall man hoppats på. Spotifys affärsmodell har uppenbarligen inte fungerat, varför man har två alternativ: lägga ner, eller testa något annat.

Anna Trobergs och hennes likasinnades ”tid” räcker tydligen inte för att finansiera världens största digitala musikbibliotek. Med tanke på att den inte heller räcker till att bygga ett parti som intresserar Sveriges väljare förefaller det förstås lite bakvänt att Spotify i det här fallet ska ta råd från just piratrörelsen.

Som filosoferna (nästan) säger: Att tänka fritt är stort, men att tänka om kan ibland vara större.